Lelångenbanan

 

 

Under senare hälften av 1800-talet började man alltmer tala om att bygga en järnväg med syfte att förena Värmland och Dalsland med kusten. Det handlade bl.a. om att lättare kunna transportera virke. Handelsintressenterna i Uddevalla såg gärna att handelsvägarna riktades mot deras hamn. Planerna blev allt mer konkreta och i augusti 1892 konstituerades Uddevalla-Lelångens Jernvägsaktiebolag med syfte att bygga och driva en smalspårig järnväg från Bengtsfors till Uddevalla.. De största ägarna var Uddevalla stad, landstingen i Älvsborgs län och Göteborgs och Bohus län. Kommunerna längs banan samt en hel del företag i Bohuslän och Dalsland tecknade också aktier.

 I februari  1893 påbörjades banbygget. Tre arbetslag satte igång, som mest var ca 1000 man sysselsatta. Självklart inträffade en hel del missöden och incidenter under de 2½ åren som bygget pågick. Förutom sträng vinter kan nämnas ett sabotage i Nättjebacka, där någon avsiktligt lagt om en växel, vilket orsakade materiella skador och försening. Den 31 juli 1895 invigdes Lelångenbanan av Oscar II. Högsta tillåtna hastighet enligt trafiktillståndet var 30 km/tim med nedsättning till 20 km/tim vid några ställen. Komplett kostade anläggningen av banan ca 2,5 miljoner kronor, en summa som grovt ”översatt” till 2007 motsvarar någonstans mellan 50 och 75 milj kr. Att bygga en motsvarande bana idag skulle dock kosta avsevärt mycket mer än så.

Längs Lelångenbanans 89 km fanns från början 15 stationer, 16 hållplatser och 18 banvaktstugor. Flera av banvaktstugorna ersattes successivt av bevakning med hjälp av bommar.

Under årens lopp har förstås en del olyckor och missöden inträffat på Lelångenbanan. Vid några tillfällen har personer skadade och vid ett tillfälle när en växel låg fel vid hamnstationen i Uddevalla avled en passagerare av de skador han ådrog sig vid en kollision. Andra incidenter har handlat om urspåringar, skenande bussar, snöhinder och påkörda kor. Översvämningar vid Uddevalla hamnstation vart och vartannat år var under hela Lelångenbanans livstid en realitet. Rekordhöjden på vattennivån inträffade i december 1919 då vattnet stod 47 cm över golvet i hamnstationens väntsal.

 

Uddevalla-Lelångens Jernvägsaktiebolags ekonomi var till början god , men från och med inledningen av 1920-talet blev den allt sämre och konkurshotet hängde periodvis över företaget. Av denna anledning och på grund av ett riksdagsbeslut om successivt förstatligande av landets järnvägar tog staten över ägandet av Lelångenbanan 1940. Lelångenbanan fick nr 172, vilket kan betecknas som unikt eftersom den landsväg som följer järnvägen också har nummer 172.

Tyvärr fortsatte den dåliga lönsamheten även efter det statliga övertagandet och i början av 1950-talet talades det alltmer om hel eller delvis nedläggning från SJ:s sida. Den bekante riksdagsmannen Axel Rubbestad från Ödeborg gick i spetsen för motståndarna mot nedläggning. Men han, många dalsländska företag, kommuner och enskilda personer kämpade förgäves . Kungliga Järnvägsstyrelsen föreslog riksdagen i juni 1959 att all trafik på bandelen Bäckefors-Bengtsfors skulle uppföra den 28 maj 1960, vilket också skedde.

Vad gällde sträckan Uddevalla-Bäckefors fattades det definitiva beslutet om nedläggning 1964 och det sista tåget på Lelångenbanan gick den 26 september samma år.

När man ser det så här lite på distans är det ganska lätt att förstå de ekonomiska motiven till nedläggelsen. Bara mellan 1947 och 1956 sjönk passagerarantalet med nära 25%, godsmängden ännu mer.  Men man kan ju tycka att ett statligt ägande skulle möjliggöra ett järnvägsnät där vissa delar kunde gå med förlust och andra med vinst., allt för att möjliggöra en levande landsbygd och ett ”rundare” Sverige.

Nedmonteringen av Lelångenbanan började omedelbart efter respektive beslut. Man kan än idag i olika utsträckning se spåren av banan. På många ställen har banvallen gjorts om till cykel- och gångbana, många av stations- och hållplatsbyggnaderna finns kvar, de flesta som privatbostäder, och brofundamenten vid Sundsbron söder om Ellenö står kvar som bevis vilka fantastiska konstruktioner som kunde byggas med enkla verktyg.

 

Källor: 
Svante Forseus: Lelångenbanan
Muntliga berättelser
 

Tidningsklipp