Under senare hälften av 1800-talet
började man alltmer tala
om att bygga en järnväg med syfte att förena Värmland och
Dalsland med kusten. Det handlade bl.a. om att lättare kunna
transportera virke. Handelsintressenterna i Uddevalla såg
gärna att handelsvägarna riktades mot deras hamn.
Planerna
blev allt mer konkreta
och i augusti 1892 konstituerades Uddevalla-Lelångens
Jernvägsaktiebolag med syfte att bygga
och driva en smalspårig järnväg från Bengtsfors till
Uddevalla.. De största ägarna var Uddevalla stad,
landstingen i Älvsborgs län och Göteborgs och Bohus län.
Kommunerna längs banan samt en hel del företag i Bohuslän
och Dalsland tecknade också aktier.
I februari 1893
påbörjades banbygget. Tre arbetslag satte
igång, som mest var ca 1000 man sysselsatta. Självklart
inträffade en hel del missöden och incidenter under de 2½
åren som bygget pågick. Förutom sträng vinter kan nämnas ett
sabotage i Nättjebacka, där någon avsiktligt lagt om en
växel, vilket orsakade materiella skador och försening.
Den
31 juli 1895
invigdes Lelångenbanan av Oscar II. Högsta
tillåtna hastighet enligt trafiktillståndet var 30 km/tim
med nedsättning till 20 km/tim vid några ställen. Komplett
kostade anläggningen av banan ca 2,5 miljoner kronor, en
summa som grovt ”översatt” till 2007 motsvarar någonstans
mellan 50 och 75 milj kr. Att bygga en motsvarande bana idag
skulle dock kosta avsevärt mycket mer än så.
Längs Lelångenbanans 89 km
fanns från början 15 stationer,
16 hållplatser och 18 banvaktstugor. Flera av
banvaktstugorna ersattes successivt av bevakning med hjälp
av bommar.
Under årens lopp
har förstås en del olyckor och missöden
inträffat på Lelångenbanan. Vid några tillfällen har
personer skadade och vid ett tillfälle när en växel låg fel
vid hamnstationen i Uddevalla avled en passagerare av de
skador han ådrog sig vid en kollision. Andra incidenter har
handlat om urspårningar, skenande bussar, snöhinder och
påkörda kor. Översvämningar vid Uddevalla hamnstation vart
och vartannat år var under hela Lelångenbanans livstid en
realitet. Rekordhöjden på vattennivån inträffade i december
1919 då vattnet stod 47 cm över golvet i hamnstationens
väntsal.
|
Uddevalla-Lelångens Jernvägsaktiebolags
ekonomi
var till
början god , men från och med inledningen av 1920-talet blev
den allt sämre och konkurshotet hängde periodvis över
företaget. Av denna anledning och på grund av ett
riksdagsbeslut om successivt förstatligande av landets
järnvägar tog staten över ägandet av Lelångenbanan 1940.
Lelångenbanan fick nr 172, vilket kan betecknas som unikt
eftersom den landsväg som följer järnvägen också har nummer
172.
Tyvärr fortsatte den dåliga lönsamheten
även efter det
statliga övertagandet och i början av 1950-talet talades det
alltmer om hel eller delvis nedläggning från SJ:s sida. Den
bekante riksdagsmannen Axel Rubbestad från Ödeborg gick i
spetsen för motståndarna mot nedläggning. Men han, många
dalsländska företag, kommuner och enskilda personer kämpade
förgäves . Kungliga Järnvägsstyrelsen föreslog riksdagen i
juni 1959 att all trafik på bandelen Bäckefors-Bengtsfors
skulle uppföra den 28 maj 1960, vilket också skedde.
Vad gällde sträckan Uddevalla-Bäckefors
fattades det
definitiva beslutet om nedläggning 1964 och det sista tåget
på Lelångenbanan gick den 26 september samma år.
När man ser det så här lite på distans
är det ganska lätt
att förstå de ekonomiska motiven till nedläggelsen. Bara
mellan 1947 och 1956 sjönk passagerarantalet med nära 25%,
godsmängden ännu mer. Men man kan ju tycka att ett statligt
ägande skulle möjliggöra ett järnvägsnät där vissa delar
kunde gå med förlust och andra med vinst., allt för att
möjliggöra en levande landsbygd och ett ”rundare” Sverige.
Nedmonteringen av Lelångenbanan
började omedelbart efter
respektive beslut. Man kan än idag i olika utsträckning se
spåren av banan. På många ställen har banvallen gjorts om
till cykel- och gångbana, många av stations- och
hållplatsbyggnaderna finns kvar, de flesta som
privatbostäder, och brofundamenten vid Sundsbron söder om
Ellenö står kvar som bevis vilka fantastiska konstruktioner
som kunde byggas med enkla verktyg.
Källor:
Svante Forseus: Lelångenbanan
Muntliga berättelser
|