Ny Hemsida kommer inom kort


 Nu öppnar vi upp efter pandemin.
 Sista tisdagen i varje månad är ni välkomna att besöka oss 18.00 - 20.00
Tisdag den 27 september är nästa tisdagsbesök

Föreningens stadgar          Kontakt     


 

 

Spåren efter en försvunnen järnväg
 


 

Bakgrund
Vi nutidsmänniskor är vana vid snabba transporter i egna bilar eller i bekväma kollektiva transportmedel. Men visst är det fascinerande att det för inte mer är ett drygt ett sekel sedan fanns ett behov av att bygga en smalspårig järnväg från Uddevalla upp till Norra Dalsland. En järnväg som när den invigdes 1895 transporterade folk, post och gods i 30-40 km i timmen och som blev ett viktigt nav i Västsveriges transportsystem, inte minst under världskrigen. Många är de som under järnvägens nära 70-åriga epok pendlade från Dalsland till jobb och utbildning i Uddevalla eller som i motsats riktning tog sig till rekreations- och fritidsområden i de dalsländska skogs- och sjöområdena.

 Vi samlar dokumentation
Som stöd för bygget givetvis, men också som en del av vad vi vill kalla ett kulturhistoriskt projekt, försöker vi att få fram filmer, fotografiska bilder och annan dokumentation från Lelångenbanan och dess omgivningar. Vi  försöker också att få tag på föremål från tåg och stationer och katalogisera dessa. Ytterligare en viktig del i vårt projekt är att intervjua såväl före detta anställda som passagerare på Lelångenbanan.  
 

Vi bygger järnväg
I skala 1:87 försöker vi återskapa delar av Lelångenbanan så som den såg ut i slutet av femtiotalet. Vi kan av praktiska skäl inte bygga hela sträckan Uddevalla-Bengtsfors och vi måste koncentrera oss på landskapet alldeles intill banan. Men det blir fler och fler spännande moduler som växer fram och så småningom hoppas vi att kunna visa upp vårt bygge med så många stationer och miljöer som möjligt.

Finansiering
Att genomföra modellbyggen, att införskaffa exakta kopior av lok, rälsbussar och vagnar, att ta fram massor av fotografier och annan dokumentation kostar en hel del pengar. Vi får ett stort stöd av studieförbundet Sensus, vi har sökt och fått hjälp av Thordénstiftelsen i Uddevalla och vi lägger en hel del pengar själva, vi som är aktiva byggare och dokumentationsinsamlare.  Därutöver har vi en grupp stödmedlemmar som gynnar oss med en årlig slant. Vi hoppas att denna grupp under kommande år ska bli ännu större än vad den är idag.

Sammanfattning
Vår idé är alltså att under de närmaste åren samla på oss allt vi kan få fram om och kring Lelångenbanan. Hur den såg ut, vad den betydde för folk och företag längs den 89 km långa sträckningen. Det handlar om foton och film och det handlar inte minst om människors minnen från Lelångenbanan. Vi bygger modeller av utvalda avsnitt med i huvudsak utgångspunkt i sent 50-tal.

 

Historik

Under senare hälften av 1800-talet började man alltmer tala om att bygga en järnväg med syfte att förena Värmland och Dalsland med kusten. Det handlade bl.a. om att lättare kunna transportera virke. Handelsintressenterna i Uddevalla såg gärna att handelsvägarna riktades mot deras hamn.

Planerna blev allt mer konkreta och i augusti 1892 konstituerades Uddevalla-Lelångens Jernvägsaktiebolag med syfte att bygga och driva en smalspårig järnväg från Bengtsfors till Uddevalla.. De största ägarna var Uddevalla stad, landstingen i Älvsborgs län och Göteborgs och Bohus län. Kommunerna längs banan samt en hel del företag i Bohuslän och Dalsland tecknade också aktier.

 I februari  1893 påbörjades banbygget. Tre arbetslag satte igång, som mest var ca 1000 man sysselsatta. Självklart inträffade en hel del missöden och incidenter under de 2½ åren som bygget pågick. Förutom sträng vinter kan nämnas ett sabotage i Nättjebacka, där någon avsiktligt lagt om en växel, vilket orsakade materiella skador och försening.

Den 31 juli 1895 invigdes Lelångenbanan av Oscar II. Högsta tillåtna hastighet enligt trafiktillståndet var 30 km/tim med nedsättning till 20 km/tim vid några ställen. Komplett kostade anläggningen av banan ca 2,5 miljoner kronor, en summa som grovt ”översatt” till 2007 motsvarar någonstans mellan 50 och 75 milj kr. Att bygga en motsvarande bana idag skulle dock kosta avsevärt mycket mer än så.

Längs Lelångenbanans 89 km fanns från början 15 stationer, 16 hållplatser och 18 banvaktstugor. Flera av banvaktstugorna ersattes successivt av bevakning med hjälp av bommar.

Under årens lopp har förstås en del olyckor och missöden inträffat på Lelångenbanan. Vid några tillfällen har personer skadade och vid ett tillfälle när en växel låg fel vid hamnstationen i Uddevalla avled en passagerare av de skador han ådrog sig vid en kollision. Andra incidenter har handlat om urspårningar, skenande bussar, snöhinder och påkörda kor. Översvämningar vid Uddevalla hamnstation vart och vartannat år var under hela Lelångenbanans livstid en realitet. Rekordhöjden på vattennivån inträffade i december 1919 då vattnet stod 47 cm över golvet i hamnstationens väntsal.

 

Uddevalla-Lelångens Jernvägsaktiebolags ekonomi var till början god , men från och med inledningen av 1920-talet blev den allt sämre och konkurshotet hängde periodvis över företaget. Av denna anledning och på grund av ett riksdagsbeslut om successivt förstatligande av landets järnvägar tog staten över ägandet av Lelångenbanan 1940. Lelångenbanan fick nr 172, vilket kan betecknas som unikt eftersom den landsväg som följer järnvägen också har nummer 172.

Tyvärr fortsatte den dåliga lönsamheten även efter det statliga övertagandet och i början av 1950-talet talades det alltmer om hel eller delvis nedläggning från SJ:s sida. Den bekante riksdagsmannen Axel Rubbestad från Ödeborg gick i spetsen för motståndarna mot nedläggning. Men han, många dalsländska företag, kommuner och enskilda personer kämpade förgäves . Kungliga Järnvägsstyrelsen föreslog riksdagen i juni 1959 att all trafik på bandelen Bäckefors-Bengtsfors skulle uppföra den 28 maj 1960, vilket också skedde.

Vad gällde sträckan Uddevalla-Bäckefors fattades det definitiva beslutet om nedläggning 1964 och det sista tåget på Lelångenbanan gick den 26 september samma år.

När man ser det så här lite på distans är det ganska lätt att förstå de ekonomiska motiven till nedläggelsen. Bara mellan 1947 och 1956 sjönk passagerarantalet med nära 25%, godsmängden ännu mer.  Men man kan ju tycka att ett statligt ägande skulle möjliggöra ett järnvägsnät där vissa delar kunde gå med förlust och andra med vinst., allt för att möjliggöra en levande landsbygd och ett ”rundare” Sverige.

Nedmonteringen av Lelångenbanan började omedelbart efter respektive beslut. Man kan än idag i olika utsträckning se spåren av banan. På många ställen har banvallen gjorts om till cykel- och gångbana, många av stations- och hållplatsbyggnaderna finns kvar, de flesta som privatbostäder, och brofundamenten vid Sundsbron söder om Ellenö står kvar som bevis vilka fantastiska konstruktioner som kunde byggas med enkla verktyg.

 

Källor: 
Svante Forseus: Lelångenbanan
Muntliga berättelser